Platser

Att lämna de välkända stråken på Zakynthos är lite som att öppna en bok där sidorna fortfarande luktar trycksvärta och där varje steg känns som en första gång. Turistorterna gör sitt jobb när man vill ha bekvämlighet, men ön blir något helt annat när du låter fötterna och nyfikenheten styra. När du följer en slingrig bergsväg upp mot byar som nästan tycks hålla andan mellan olivlundarna, eller när du sitter på en klippkant och lyssnar på hur havet mumlar historier som ingen broschyr kan återge.

Det räcker ofta att ta sig bort från stränderna runt Laganas för att allt ska skifta, nästan som om ön byter dialekt. Du kanske vandrar längs en stig där små ödlor smiter undan för dina steg, och vinden bär doften av timjan och solvarma tallar. I horisonten blänker havet, men här uppe känns världen större och mer rå. I en av de mindre byarna, där pensionerade fiskare spelar tavli under vinrankor och skrattar så att stolarna gungar, är tiden inte lika bråttom. Du får en känsla av att världen kan gå lite långsammare utan att förlora något.

Förväntar du dig det vykortsvackra får du det, men du får också allt som inte ryms i vykortet. Som att tidig morgon ta sig ner mot den där lilla stranden nära Porto Roxa där vattnet är så klart att du ser skuggorna av fiskstim dansa över stenarna. Eller att glida in i en gömd taverna där någon grillar bläckfisk och serverar dig vin som smakar sol och salt och stenig jord. Ägaren vill gärna prata, för här är besökarna fortfarande människor och inte siffror i ett flöde.

Och när du står högt ovanför Navagio Beach och tittar ner på det där berömda blå vattnet är det inte mängden turister du tänker på utan hur liten du känner dig i förhållande till naturens översvämmande skönhet. Du kanske andas lite djupare än du brukar. För det är något med Zakynthos som får en att mjukna, att släppa taget, att känna mer.

Så kallad Agroturism är en av de mest underskattade sidorna av Zakynthos. När du lämnar kustens puls och rör dig inåt landet börjar du se små familjegårdar och lantliga pensionat som öppnat dörrarna för resenärer som vill något mer än bara solstolar och strandbarer. Agroturismen här känns inte som ett påklistrat koncept utan mer som en naturlig förlängning av hur folk redan lever. Många av de som driver sådana boenden gör det på riktigt, med olivskörd på hösten, egna vinrankor, små grönsaksfält och den där sortens långsam matlagning som smakar både tradition och tålamod.

Stannar du på ett sådant ställe kan du vakna till ljudet av tuppar och fåglar i stället för skotrar, och frukosten är ofta sådant som är plockat, bakat eller ystat bara några meter bort. Vissa värdar låter dig vara med och skörda oliver eller gå en runda bland bikupor, andra visar hur de gör sin egen olivolja eller låter dig prova viner som aldrig lämnar ön. Och det fina är att allt sker utan tillgjordhet. Du får känslan av att vara en gäst, inte en kund.

Det ger resan en annan ton. Man blir mer nyfiken, mer närvarande, mer med i själva livet på ön. Agroturismen blir som en port till ett Zakynthos som annars är lätt att missa. Ett Zakynthos där luften luktar jord och örter, där kvällarna är stilla och stjärnorna mellan olivträden känns närmare än någon annanstans. Det gör att du reser långsammare, men upplever mer.

Utforskar du ön med tålamod, eller bara ett öppet sinne, upptäcker du hur relationen till platsen förändras. Den börjar i kroppen, i stillheten som smyger sig på när du sitter i kvällsljuset och hör cikadorna spinna. Den fortsätter i mötet med människor som ser att du valt deras Zakynthos, inte broschyrens. Och någonstans på vägen händer det där magiska: ön slutar vara en destination och blir något mer personligt, nästan förtroligt.