Det lugna och vackra Kos
Det är lätt att avfärda vissa platser baserat på gamla föreställningar eller enstaka rubriker. Kos är en av de öar som ibland drabbats av ett rykte den inte förtjänar – som ett resmål för ungdomligt festande, enkla charterpaket och slitna hotell vid trista stränder. Men det som gömmer sig bortom dessa förenklade bilder är en ö med mångfacetterad skönhet, med historia som letar sig tusentals år bakåt i tiden, med landskap som skiftar från svala pinjeskogar till milsvida stränder och karga klippor, med byar där tempot är så lågt att tiden tycks ha stannat. För den som väljer att titta närmare visar sig Kos vara något helt annat än sitt rykte – en ö som med lågmäld självsäkerhet erbjuder både stillhet och djup. Den riktiga frågan är kanske inte varför Kos har sitt rykte, utan hur det lyckats överleva trots allt ön faktiskt har att ge.
Söderut, där vägarna smalnar av och landskapet öppnar sig i böljande silhuetter av låga kullar, gamla stenmurar och skiftande jordtoner, breder den långa delen av Kos ut sig. Det är en sträcka som känns som en annan värld i jämförelse med den livligare norra delen av ön. Här är rytmen långsammare, och allt från ljuset till människorna verkar tala ett annat språk – ett språk av tystnad, saltstänk och förankring i det jordnära. Vägen slingrar sig genom små byar där åren rör sig trögt. Byn Kefalos, som vilar på en höjd med utsikt över havet, markerar ofta början på denna avlägsna del, även om känslan av att ha nått något annat infinner sig redan tidigare – i den glesnande trafiken, i de sneda olivträden som tycks luta sig in mot jorden, i vinden som aldrig verkar sluta svepa in från havet.
Längs denna sydliga kust är havet aldrig långt borta. Ljudet av vågor som möter långa stränder i ensamma bukter är en ständig närvaro. Stränder som Agios Theologos och Limnionas drar inte till sig samma mängder besökare som Tigaki eller Kardamena, men det är just det som gör dem särskilt minnesvärda. Där finns en råhet i landskapet, där vattnet kan vara kristallklart men underlaget kantat av klippor eller slät, mörk sand. Det är platser där man stannar längre än man tänkt, inte för att något särskilt händer utan för att inget särskilt måste hända. Tiden töjs ut. Ett dopp. En promenad. En tyst måltid med utsikt över havet. Det räcker.
Det är också här som man märker hur naturen växlar mellan det vänligt inbjudande och det kargt otillgängliga. Doften av timjan och vild oregano ligger kvar i luften, särskilt under sensommaren, och längre inåt land sträcker sig smala vandringsleder upp mot avlägsna klippformationer och små grottor som bär spår av både historia och myt. Människor man möter pratar inte mycket, men ler ofta, som om det finns en underförstådd respekt för den som tagit sig så här långt bort från det självklara.
Matkulturen bär också spår av det enklare, det som bygger på tillgång, inte trend. Små tavernor serverar rätter där fisk fångats samma morgon, där grönsaker odlats bara några kilometer bort, där vin hälls upp utan etikett men med självklar stolthet. Att sitta med ett glas i handen medan solen sänker sig över havet och skuggorna kryper fram längs bergens konturer är ett av de ögonblick som ger detta område sin särskilda förankring i minnet.
Trots sin avskildhet är den långa delen av Kos inte otillgänglig. Det går att ta sig dit med bil, motorcykel eller cykel, men man gör det inte av en slump. Det är en sträcka man söker sig till, för att den inte följer något upptrampat mönster. Det är ett val, ofta ett medvetet sådant, att söka sig mot det mindre bekväma men mer äkta.