Sagor

Det var en gång två tokiga tanter som hette Gullan och Siv. De var bästa vänner, trots att de egentligen inte hade något gemensamt förutom att båda var överdrivet nyfikna och totalt ointresserade av vad folk ansåg vara normalt beteende. Gullan hade alltid på sig en gigantisk stråhatt med plastblommor på, även på vintern, och Siv samlade på dörrmattor. Ja, du läste rätt. Dörrmattor.

En tisdag förmiddag bestämde de sig för att åka på utflykt till grannbyn, som enligt ryktena hade en kyrka med ett torn så högt att man kunde se hela vägen till Norge om man klättrade upp. Problemet var bara att ingen av dem hade körkort. Så de tog Gullan’s gamla trehjuling, den som egentligen var tänkt för en tioåring, men som hon hade förstärkt med extrastora cykelkorgar på sidorna. Siv satt i korgen fram och höll en termos med kaffe i ena handen och ett paket kanelbullar i den andra, medan Gullan trampade så att plastblommorna på hatten fladdrade i vinden.

På vägen stannade de vid en bondgård för att fråga om vägen. Bonden, som hette Börje, stod och matade sina höns när Gullan frågade om det var långt kvar till kyrkan. Börje svarade att om de trampade rakt fram och tog vänster vid den stora stenen som såg ut som en ko, så skulle de komma rätt. Men han tillade att de nog borde akta sig, för det gick rykten om att kyrktornet var hemsökt.

Självklart blev tanterna ännu mer intresserade. Spöken? Det var ju rena rama extrabonus på utflykten! De trampade vidare och när de äntligen kom fram stod kyrkan där, hög och ståtlig, med ett torn som såg ut att vilja peta hål på molnen. De smög in och hittade en spiraltrappa som snurrade sig upp i mörkret. Varje steg knarrade som om det hade något viktigt att säga men inte riktigt vågade.

När de var halvvägs upp hörde de ett märkligt ljud, som ett försiktigt “Buuu” blandat med hickningar. Siv stelnade till och spillde lite kaffe på sina strumpor. Gullan, som aldrig varit rädd för något förutom skumtomtar efter midsommar, ropade rakt ut: “Hallå där! Är det ett seriöst spöke eller bara nån som glömt gå hem?”

Till deras förvåning dök det fram en liten, rund spöklik figur med randig halsduk och en yllehatt som såg ut att vara stickad på 70-talet. Spöket presenterade sig som Åke och berättade att han inte alls var farlig, han hade bara fastnat i tornet för ungefär 93 år sedan när han skulle hämta sin katt. Katten hade visst smitit för länge sen, men Åke hade blivit kvar för att ingen tidigare orkat lyssna klart på hans berättelser.

Gullan och Siv, som älskade långa historier (helst om man kunde fika samtidigt), bestämde sig genast för att hjälpa Åke. De packade upp bullarna, hällde upp kaffe och lyssnade medan han berättade om allt från byns gamla syförening till en mystisk ko som kunde öppna grindar med hornen.

Efter fyra timmar och tre termosar kaffe sa Åke plötsligt: “Vet ni, jag tror jag kan gå nu.” Och med ett glatt “Tack för bullarna!” försvann han i ett litet moln av glitter som fick Siv att nysa i fem minuter.

När tanterna trampade hem igen var de övertygade om att detta var deras bästa utflykt hittills. Men redan nästa dag satt de vid köksbordet och planerade nästa äventyr. Denna gång hade de hört talas om en övergiven glasskiosk i skogen som kanske, eventuellt, serverade glass till vem som helst som vågade knacka på efter midnatt.

Och om någon säger att Gullan och Siv är tokiga? Ja, då brukar de bara le och fråga om personen vill följa med på nästa tur.