Godnattsagan om kaninen Sture
Här kommer en godnattsaga om en trött kanin som ska sova.
Kaninen Sture bodde i en liten lummig skogsdunge, där träden susade så mjukt att det nästan lät som en vaggvisa. Solen hade redan gått ner, och en stilla skymning låg över marken. Sture hade haft en lång dag. Han hade hoppat mellan maskrosor, gnagt lite på klöver och nosat runt i sitt trygga bo. Nu kände han hur en behaglig trötthet spred sig genom hela kroppen.
Hans långa ludna öron hängde tunga vid sidorna. De orkade inte resa sig längre, utan bara vilade, mjuka och varma, mot hans päls. Han kände hur skönt det var att låta dem slappna av, att inte behöva hålla dem uppe. De fick bara vila, stilla och tysta.
Sture sträckte på sig. Hans små tassar kändes trötta och nöjda efter dagens hoppande. Han lade sig ner i sin mjuka koja av gräs och löv, och när han slöt ögonen kändes det som att tassarna smälte ner i underlaget, alldeles avslappnade och tunga.
Han tog ett djupt andetag, och när han andades ut kände han hur hela kroppen blev ännu mer stilla. Bröstkorgen höjdes långsamt och sjönk lika långsamt. En mjuk gäspning kom smygande, och han öppnade munnen stort, med ett litet pipigt ljud som bara en trött kanin kan göra. Efter gäspningen kändes det som om ögonlocken blev dubbelt så tunga.
Runtomkring var allt lugnt. Vinden rörde sig knappt längre, bara ett svagt sus i lövverket. Luften var sval och skön mot nosen. Sture kände hur varje liten del av kroppen ville vila. Benen blev stilla, ryggen sjönk ner, öronen låg helt avslappnade mot kinderna. Han märkte att tankarna blev långsammare, som om de smög iväg i takt med att han slöt ögonen mer och mer.
Allt var stilla, och det var bara de svaga ljuden från skogen som hördes. Ett blad som prasslade i vinden. Ett svagt hoande långt borta. Allt var mjukt, långsamt och tryggt.
Sture kände efter i sin kropp hur trött han var. Öronen, de långa ludna öronen, orkade inte hålla sig uppe längre. De var alldeles tunga. Så tunga att de bara föll ner mot hans kinder och låg där. Och det var skönt. Så skönt att inte behöva hålla dem. De fick bara vila. Helt avslappnade. Helt lugna.
Han flyttade lite på sina tassar, kände hur mjuka de var mot det torra gräset i kojan. Tassar som hade hoppat hela dagen, nu behövde de inte göra någonting mer. De fick vila, de också. Han lät dem bli alldeles stilla. Som om de långsamt smälte ner i underlaget. Tunga, mjuka, avslappnade tassar.
Sture andades djupt. In genom nosen. Ut igen. Långsamt. När han andades in kände han en friskhet i luften. När han andades ut försvann all spänning. Som om kroppen blev lite mjukare varje gång. Ögonlocken var redan så tunga. Han blinkade långsamt, men de orkade inte hålla sig öppna länge. De ville stängas. De ville vila.
En gäspning kom, långsam och mjuk. Hans lilla mun öppnades stort och han pep lite sömnigt. Efter gäspningen kändes det ännu tröttare, ännu lugnare. Ögonlocken blev dubbelt så tunga. Som om det var små sandsäckar som låg ovanpå dem.
Han låg så, och han tänkte på hur skönt det kändes att inte behöva göra något mer. Att bara vila. Öronen var tunga och mjuka. Tassarna var tunga och mjuka. Hela kroppen var varm och tung, men ändå lätt på samma gång. Som om han nästan svävade.
Han hörde skogens nattljud som en viskning runt omkring sig. Löv som sakta rörde sig, vinden som smög förbi. Allt blev som en vaggvisa. Lugnt, långsamt, tryggt. Hans andning följde rytmen. In. Ut. In. Ut. Och med varje andetag blev kroppen tyngre och lugnare.
Hans lilla mage rörde sig långsamt upp och ner. Varje gång han andades ut kändes det som att han släppte taget lite mer. Släppte taget om dagen, om tankarna, om allt. Kvar fanns bara vila. Vila i varje muskel, i varje del av kroppen.
Öronen vilade. Tassarna vilade. Ryggen vilade. Till och med hans lilla nos kändes sömnig. Allt var mjukt, stilla, avslappnat.
Och Sture sjönk djupare och djupare in i vilan. Som om han låg på ett mjukt moln. Ett moln som bar honom, höll honom trygg, och sakta, sakta förde honom in i drömmarnas värld.