Sagor

Det var en gång en liten pingvin som hette Pip. Han bodde längst ut på en ishylla där havet sjöng med mjuka kluckanden och stjärnorna glittrade som små diamanter på den mörka himlen. Det var sent på kvällen, och den kalla luften doftade av salt och snö. Pip stod ute på isen och tittade upp mot månen, som såg ut som en rund, vänlig lampa som någon tänt bara för honom.

”Det är nog dags att gå in,” mumlade han för sig själv, även om han egentligen ville stanna ute lite till och lyssna på vågorna. Men i magen fanns en varm, trött känsla som berättade att det var tid att krypa ner och sova.

Han gick långsamt mot sin lilla grotta i isen. Den var inte stor, men inuti fanns mjuka tussar av torkat sjögräs som han samlat under sommaren, och det luktade friskt och tryggt. På vägen mötte han sin vän, sjöstjärnan Stilla, som låg i en grund vattenpöl och glimmade svagt.

”Ska du sova nu?” frågade Stilla med sin tysta röst.

”Mm, jag är jättetrött,” svarade Pip och gäspade så stort att han nästan tappade balansen. ”Men först ska jag säga god natt till allting.”

Så han gick vidare, stannade vid sin lilla snölykta och viskade: ”God natt, lilla lykta.” Han gick förbi den gamla, runda stenen som såg ut som ett ägg och sa: ”God natt, sten.” Han tittade ut över havet och ropade: ”God natt, vågor!” Vågorna svarade med ett mjukt kluck, som om de också var trötta.

När han kom in i grottan låg hans favoritkudde där och väntade, formad som en liten säl. Pip bäddade ner sig, drog sjögräset tätt omkring sig och stängde ögonen. Han hörde havets sång utanför, vinden som susade över isen, och någonstans långt borta lät det som en annan pingvin sjöng en långsam, sömnig melodi.

Pip tänkte på alla sina vänner, på stjärnorna, på månen och på hur skönt det skulle bli att drömma. Och medan han låg där, varm och trygg, föll han sakta in i en djup och drömmande sömn, där han simmade genom glittrande vatten och flög högt över havet på vingar som bara finns i drömmar.

Pip låg stilla en stund, invirad i sitt sjögräsbo, och kände hur tröttheten nästan tog över helt. Men precis när han höll på att somna hörde han ett mjukt knackande utanför grottan. Han öppnade ett öga och reste försiktigt på sig.

Utanför stod hans granne, den lilla snögärdsmyren Miska, med en liten bukett tång i näbben.

”Jag såg att du var på väg att sova, men jag ville bara säga god natt,” sa Miska och log med sina mörka ögon.

Pip log tillbaka och tackade för tångbuketten, som han lade bredvid sin kudde. ”Den luktar som sommar,” sa han, och det gjorde den verkligen. En varm vindpust från minnena kom in i hans hjärta: solglittrande vatten, långa simturer och skratt med vännerna på klipporna.

När Miska hade vinkat adjö och gått hem igen, la sig Pip ner och blundade. Men nu började han långsamt glida in i drömmens värld.

Först kändes det som om han flöt i det stilla vattnet nära stranden. Han öppnade ögonen och såg att vattnet var alldeles klart, och små fiskar med skinande fenor simmade runt honom som om de ville visa vägen.

”Kom med,” sa en av fiskarna med en röst som lät som små klirrande isbitar.

Pip följde efter, simmade längre och längre ut tills han såg något fantastiskt: en undervattensskog av höga, vajande tångträd. Mellan tångens långa blad glimmade pärlor i alla färger, och små snäckor spelade musik som lät som lugna vågor i fjärran.

Där mötte han en gammal havssköldpadda som presenterade sig som Morfar Skal. ”Det här är Drömskogen,” sa han långsamt. ”Här kan du simma hur länge du vill, och vattnet blir aldrig kallt.”

Pip skrattade och rullade runt i det varma vattnet. Han fick prova att dansa med delfiner som virvlade runt honom som virvlar av silver. Han hittade en skattkista fylld med stjärnljus och lät ljusen smita ut i vattnet som små eldflugor.

Men efter en stund hörde han en mjuk röst långt borta, en röst som kändes bekant. ”Pip… det är dags att vila nu.”

Vågorna i Drömskogen började gunga honom långsamt fram och tillbaka. Delfinerna vinkade, Morfar Skal nickade vänligt, och de små fiskarna simmade bort med ett sista glittrande avsked.

Plötsligt kände Pip hur han långsamt gled tillbaka genom drömmen, som om havet försiktigt lade honom på stranden igen. Han öppnade ögonen och var tillbaka i sin lilla grotta, invirad i sitt varma sjögräs. Utanför hördes fortfarande havets sång, men nu var han så trött att han inte orkade hålla ögonen öppna.

Med ett litet leende viskade han: ”God natt, världen” och somnade om, den här gången djupt och länge, medan drömmen låg kvar och väntade på honom som en vän i mörkret.