Sagor

Det var en gång en räv som hette Ralf, och han var inte som andra rävar. Medan de flesta rävar ägnade dagarna åt att smyga bland buskar och jaga smådjur, spenderade Ralf sin tid i en liten stuga mitt i en glänta. Stugan var fylld av märkliga konstruktioner: metallarmar som rörde sig av sig själva, små maskiner som pep och spann, glasrör med bubblande vätskor och konstiga hjul som snurrade utan att drivas av något synligt. Det luktade alltid av trä, olja och den där speciella doften av något som nästan fungerade.

Ralf var uppfinnare. Han kunde ta en hög med gamla skruvar, en bit tyg och några fjädrar och på något sätt förvandla det till en fungerande maskin. Vissa av hans uppfinningar var geniala, andra… mindre lyckade. Det fanns fortfarande en fjäderbelastad korg i hörnet som skulle ha kunnat plocka äpplen från träden, men som i stället envisades med att kasta äpplena rakt in i köksfönstret.

En tidig höstmorgon, när dimman fortfarande låg tung över marken, knackade det på dörren. Ralf satt just då och skruvade på sin senaste skapelse, en daggsamlar-maskin med en tratt av polerad koppar och ett system av glasrör som skulle samla upp nattens fukt och rena den till dricksvatten. Han torkade av sina tassar på en trasig trasa och gick för att öppna.

Utanför stod Ulla, den gamla ugglan som bodde i det höga stentornet vid skogens kant. Hon hade runda glasögon som alltid satt lite på sned och en blick som kunde tränga rakt igenom en. Men nu såg hon orolig ut.

”Ralf,” sa hon med en röst som var både allvarlig och lite skrovlig, ”jag behöver din hjälp. Klockan i mitt torn har stannat. Det är inte vilken klocka som helst, utan den som styr ljussignalerna för nattfåglarna. Utan den… ja, de kommer att flyga vilse.”

Ralf ryckte till. Han visste hur viktig den klockan var. Ljussignalerna blinkade i ett särskilt mönster som talade om för fåglarna var de befann sig i skogen. Utan dem skulle de riskera att flyga in i träd, eller ännu värre, försvinna bort mot bergen där rovfåglar höll till.

De gick tillsammans till tornet. Ulla öppnade den tunga träporten och de började klättra uppför den spiralformade trappan som slingrade sig längs väggarna. Väl uppe stod den stora klockan mitt i rummet, med ett urverk av mässing och stål som glittrade i det svaga ljuset. Men nu stod alla visare stilla, och tystnaden var nästan kuslig.

Ralf började genast undersöka klockan. Han böjde sig över mekanismen, petade försiktigt på kugghjulen och studerade fjädrarna. ”Här är felet,” sa han till slut och pekade. ”Den här fjädern har gått av. Och det här kugghjulet är nedslitet.” Han plockade upp något mellan två tassar och höjde det så Ulla kunde se. ”Och det här… är ett löv.”

”Ett löv?” Ulla rynkade pannan. ”Men hur har det hamnat här?”

”Inte av misstag,” sa Ralf och kisade. ”Någon har stoppat in löv i kuggarna för att klockan ska stanna.”

Ullas ögon vidgades. ”Men vem skulle vilja göra det?”

Ralf log snett. ”Jag tror jag vet vem.”

De gick genom skogen till dess mörkaste del, där en gammal ek reste sig som en väktare över marken. Under rötterna bodde Gorm, en grävling med sur uppsyn och en förkärlek för att hålla natten så mörk som möjligt. Han tyckte att ljussignalerna störde hans nattliga rundor, då han smög omkring och stal bär, nötter och annat från djur som sov.

När Ralf knackade på, öppnade Gorm långsamt dörren. ”Vad vill ni?” morrade han.

”Du vet vad vi vill,” sa Ralf lugnt. ”Fjädern och kugghjulet, tack.”

Gorm suckade djupt och försvann in i mörkret. När han kom tillbaka höll han de försvunna delarna i sin stora tass. ”Jag tycker bara att det är för mycket ljus,” muttrade han. ”Men här, ta dem.”

Med delarna återvände Ralf och Ulla till tornet. Ralf satte genast igång. Han smidde en ny fjäder av starkt stål, slipade kugghjulet tills det var som nytt och passade in dem i urverket med en precision som bara han kunde. När han drog upp mekanismen hördes det första mjuka tickandet, och sedan började hela klockan röra sig igen.

Ljussignalerna blinkade åter över skogen, ett tryggt mönster som fåglarna kände igen. Snart såg man små prickar av rörelse på himlen – fåglar som återvände hem.

”Du har räddat natten, Ralf,” sa Ulla och lät nästan lite rörd.

Ralf log. ”Det var ett roligt problem att lösa. Men vet du, jag har fått en idé. Vad sägs om att jag bygger en maskin som kan laga klockan automatiskt om den går sönder?”

Ulla skrattade. ”Med dig vet man aldrig var det slutar.”

Och så gick Ralf tillbaka till sin lilla stuga, där det alltid fanns plats för ännu en uppfinning – och kanske, bara kanske, ännu ett äventyr.