Sagor

Det var en gång en flicka som hette Stina, och Stina hade ett bekymmer. Inte ett stort bekymmer som att världen höll på att gå under eller att det regnade ost från himlen, utan ett mer vardagligt bekymmer: hon tyckte att byn hon bodde i var fruktansvärt tråkig.

Byn bestod av fem hus, en liten affär som bara sålde hårda karameller och gummistövlar, och en katt som alla trodde var odödlig eftersom ingen mindes att den någonsin varit en unge. Stina brukade därför rymma ut i skogen nästan varje dag, mest för att hitta på något. Hon sa till sin mamma att hon skulle plocka blåbär, men egentligen var det mest en ursäkt för att smyga iväg och leta efter äventyr.

En mulen höstdag när dimman låg så tjock att hon inte såg sina egna stövlar, bestämde hon sig för att ta en stig hon aldrig gått på. Stigen slingrade sig som en mask som inte riktigt visste var den var på väg, och efter en lång stund kom hon till en glänta hon aldrig sett förut. Mitt i gläntan stod en get. Det var inget konstigt med det, tänkte Stina, förrän geten öppnade munnen och sa:
“Du har tappat ett snöre.”

“Va?” svarade Stina och såg ner på marken.
“Skämtade bara”, sa geten med ett brett leende. “Jag har väntat på någon som du.”

Stina stirrade. Hon hade hört talas om talande djur, men alltid tänkt att det var påhitt för att få barn att äta sin gröt.
“Du… kan prata?”
“Ja, och jag är väldigt bra på det också. Jag vann faktiskt get-VM i ordflöde 2018. Okej, det var bara jag som tävlade, men ändå.”

Geten presenterade sig som Gösta. Han berättade att han en gång varit en helt vanlig bondgårdsget, tills han av misstag råkade äta några magiska blommor som bara växer när månen är full och en igelkott nysit tre gånger i rad. Sedan dess kunde han prata. Problemet var att varje gång han pratade blev han lite mer bunden till skogen, tills han inte längre kunde lämna gläntan.

“Jag älskar skogen, missförstå mig inte,” sa Gösta och drog upp ett knippe maskrosblad ur marken. “Men ibland vill man ju se annat. Havet. Städer. Möjligen en ostfabrik.”

Stina kände att hon måste hjälpa honom. Hon frågade om det fanns ett sätt att bryta förtrollningen.
“Jo”, sa Gösta och såg lite hemlighetsfull ut. “Det finns en trollkarl långt bort i bergen som kan lösa det. Men jag kan ju inte gå dit själv, eftersom jag sitter fast här som en mossa på en sten.”

Han gav henne en liten bjällra som hängde runt hans hals. “Om du skakar på den hör jag dig, var du än är. Men snälla, använd den inte om du bara vill prata om vädret.”

Så började Stinas långa resa. Hon vandrade genom mossiga skogar, över en bro som vaktades av en mycket butter bäver, och genom en by där alla pratade baklänges. När hon slutligen kom fram till trollkarlen – en mycket gammal man med glasögon stora som tekoppar – fick hon höra att förtrollningen kunde brytas, men bara om Gösta frivilligt gav upp sin röst.

När hon återvände och berättade detta blev Gösta först chockad.
“Utan min röst? Men hur ska jag då kunna vinna get-VM igen?”
“Du kan se världen”, sa Stina. “Kanske finns det get-VM i andra länder.”

Gösta funderade i tre hela varv runt gläntan, åt ett par grästuvor, och sa sedan: “Okej. Låt oss göra det. Men om jag någonsin ser en ostfabrik, stannar vi där minst en vecka.”

Så lämnade de gläntan tillsammans. Gösta förlorade sin röst redan efter några steg och kunde bara bräka, men han såg lyckligare ut än någonsin. Och även om orden var borta, verkade han ändå hitta sätt att säga vad han ville – till exempel genom att knuffa på Stina när han ville åt ett visst håll, eller ställa sig i vägen om han tyckte hon gick fel.

En vårmorgon, när Stina och Gösta vandrade längs en väg som luktade nyklippt gräs och nybakat bröd, hörde de ett underligt ljud. Det var som en blandning av en trumpet, ett åsnebräk och någon som råkade trampa på en gummianka.

Bakom en sten stod en liten gubbe med ett orange skägg så yvigt att det såg ut som han hade stoppat huvudet i en morotssoppa. Han höll i ett blått paraply, trots att solen sken.
“Godmorgon!” ropade han. “Jag är Hubert, certifierad röståterställare och deltidscirkusdirektör!”

Stina och Gösta stirrade på honom.
“Jag har hört att du tappat rösten, min hornförsedda vän”, sa Hubert och pekade på Gösta. “Det där kan jag fixa! Men det kräver tre saker: en ost som är äldre än mig, en sked blåbärssylt och… en fjäder från en väldigt kittlig höna.”

De hade redan blåbärssylt i Stinas ryggsäck, eftersom Gösta alltid tjuvåt pannkakor på morgnarna. Hönsfjädern var lätt att få tag på – de behövde bara muta en höna med en majskolv. Men osten… ja, den var knepig. Hubert påstod sig vara 137 år gammal, så osten behövde vara väldigt, väldigt gammal.

Efter mycket letande hittade de en ostkällare i en liten by. Där låg en ost som såg ut att ha överlevt minst två världskrig och ett par jordbävningar. Den luktade som… ja, vi behöver kanske inte gå in på det.

När de samlat allt började Hubert sin ceremoni. Han satte på sig en hög hatt som var formad som en tekanna, sjöng en sång på ett språk som lät som baklänges-gurgel, och doppade osten i blåbärssylt medan han kittlade Gösta med hönsfjädern. Gösta fnittrade så mycket att han nästan ramlade omkull.

Plötsligt hördes ett POFF! och en blå rökpuff exploderade ur Göstas mun. När röken skingrades, sa Gösta:
“Men herregud, jag kan prata igen! Också… jag tror jag just åt den äckligaste osten i världshistorien.”

Från den dagen pratade Gösta ännu mer än tidigare. Han kommenterade vädret, kritiserade vägskyltar, och skrev poesi om ost (som enligt Stina inte alltid rimmade särskilt bra). Men Stina log mest – det var trots allt skönt att höra honom igen, även om han ibland pratade oavbrutet i tre timmar.

Och Hubert? Han vinkade glatt och försvann bort längs vägen, visslande på en melodi som lät misstänkt mycket som någon som just försökte lära en anka att sjunga opera.