Sagor

Det var en gång en liten utter som hette Ulf. Han bodde i en vik där vassen vajade i vinden och solen glittrade i vattenytan. Fiskar for snabbt förbi under ytan, och ovanför svävade måsar som ibland dök ner för att se om Ulf hade tappat någon liten fiskbit. Sommaren hade varit lång och varm, full av lek i vattnet och långa dagar i solen. Men nu hade löven börjat gulna, och med hösten kom något nytt: skolan.

Kvällen innan den första skoldagen låg Ulf vaken i sin lilla säng av torkat gräs och kottar, som låg i en liten grotta under en gran. Utanför hördes syrsorna spela, men i magen kändes det bara som en hård knut.

“Jag vill inte gå till skolan,” mumlade han för sig själv medan skuggorna från månskenet dansade över grottans väggar. “Tänk om ingen vill prata med mig? Tänk om jag inte kan något alls?”

Hans mamma kom in, luktande av frisk mossa och nattluft. Hon lade sig bredvid honom och strök honom över huvudet med sin mjuka tass.
“Alla är nervösa sin första dag,” sa hon mjukt. “Men jag lovar, du kommer klara det. Du är nyfiken och snäll, och det räcker långt.”

Nästa morgon lyste dimman över vattnet som ett silverband. På vägen till skolan gick Ulf och hans mamma genom skogen, där solen strilade mellan grenarna och fåglarna sjöng sina morgonsånger. Marken var fuktig och doftade av svamp. Ulf höll hårt i mammans tass hela vägen, som om han aldrig ville släppa.

När de kom fram såg han skolan: en byggnad av stockar och grenar, med tak av stora löv som glänste av dagg. Utanför sprang djurungar av alla slag: ekorrar som kilade upp och ner i träden, harungar som hoppade i gräset, en liten grävling som rullade bollen mellan tassarna, och till och med en rävpojke som skrattade så högt att det ekade mellan träden.

“Jag vill inte gå in,” viskade Ulf och tryckte sig mot mammans ben.
“Jo då,” svarade hon, “bara ett litet steg i taget.”

När de klev in genom den stora dörren av flätade grenar möttes de av fröken Ärt, en gammal uggla som satt på en gren tvärs över rummet. Hennes glasögon blänkte i ljuset som föll in genom ett takfönster av genomskinliga löv.
“Välkommen, Ulf!” hoade hon vänligt. “Vi har väntat på dig.”

Ulf gömde sig nästan bakom mammans ben.
“Jag kan inte,” pep han och såg ner i golvet, där några höstlöv blåst in och virvlade i draget.

Fröken Ärt hoppade ner från sin gren, böjde sig fram och mötte hans blick.
“Vet du,” sa hon med ett leende, “det finns nog fler här som känner som du. Ska vi leta reda på en av dem?”

Ulf nickade försiktigt. Då tassade en liten mus fram, så liten att hon nästan försvann bland grässtråna som låg i hörnet som golvmattor. Hennes öron darrade när hon log försiktigt.
“Hej,” sa musen. “Jag heter Mimmi. Jag är också rädd.”

Ulf såg på henne och log tillbaka, lite försiktigt.
“Jag heter Ulf,” svarade han.

“Se där!” sa fröken Ärt. “Nu har ni redan hittat en vän.”

När alla föräldrar hade gått samlades ungarna i en ring på en matta av mjuka löv. Rummet doftade av kåda och granbarr. Fröken Ärt bad dem presentera sig en och en. När turen närmade sig kände Ulf hur hjärtat dunkade hårt i bröstet.

“Jag... jag heter Ulf,” fick han fram. “Jag tycker om att simma.”

“Ett perfekt namn för en utter!” ropade rävpojken och viftade med svansen. “Vill du lära mig att simma någon gång?”

Ulf blinkade till, förvånad. Någon ville faktiskt att han skulle lära ut något.
“Kanske,” svarade han blygt.

När det blev rast öppnade fröken Ärt dörrarna ut till skolgården. Där låg en liten glänta med gräs som skimrade av dagg. I ena hörnet fanns ett litet stenröse som fungerade som klätterställning, och vid kanten porlade en bäck. Ulf och Mimmi gick tillsammans ut, båda lite osäkra men glada att ha sällskap.

En grävling med runda kinder kom fram, rullande sin boll framför sig.
“Vill ni vara med och spela kast?” frågade han och tittade på dem med förväntansfulla ögon.

“Jag är inte så bra på att kasta,” mumlade Ulf och drog lite i svansen.
“Det gör inget,” svarade grävlingen. “Vi kan turas om.”

Snart var bollen i luften, och ungarna skrattade så mycket att fåglarna i träden började kvittra högre, som om de ville vara med. När Ulf missade bollen ropade de andra:
“Bra försök, Ulf!” och klappade honom på ryggen.

När dagen var slut och solen redan började färga himlen orange sprang Ulf ut till sin mamma som väntade vid skogskanten.
“Så, hur gick det?” frågade hon med ett leende.

Ulf log stort och hans ögon glittrade som vattenytan hemma i viken.
“Jag var jättenervös först, men sen... det var faktiskt roligt! Jag fick en vän som heter Mimmi, och vi spelade boll, och en räv vill att jag ska lära honom att simma!”

Hans mamma skrattade och kramade honom hårt, så hans päls nästan kittlade mot hennes.
“Vad var det jag sa? Du är modigare än du tror.”

Och från den dagen längtade Ulf varje morgon efter att få gå den soliga stigen genom skogen till skolan.