Språkspel

Igen, åter, igen är här havet,
och en liten kontinent av vågorna ovan,
ett litet hopp upp.
Här blundar jag öppet,
då jag har dött för de dödas skull,
för trött för att höras ut,
lustigt dömd till att födas ond,
och tom,
och ond på allt inom.

Så fort jag blundar ser jag sanningar växa.
Då är en skär dag av månen en galär i denna vinter,
Och den bryter is med is, med vänner och vin.

Grått och mänskligt surr runt träd som torn.
Inga moln väger så.
En lång levnads öde bruk av tid,
en stark sprängning följd av en till,
en vilande massa, matt däri –
alltjämt bultar kroppen ihärdigt vid.

Kanske kretsar allt kring graven här intill.