Fjäril
Mitt glashus är nästan,
lika hårt som sten,
och väggarna är svarta.
Men jag tar mitt ansvar,
så taket är vitt.
Skärpan vägrar infinna sig,
där jag sitter i huset,
byggt på ostadig grund,
där solrosorna skyr solen,
och gräset flyr jorden,
och luften surrar.
Bortom min gård,
finns ett liv i lågor.
Jag skriker,
tyst för mig själv,
för jag vet,
att kring varje grav finns minst en lag.
Så jag blundar för att se,
andas bortom min kapacitet.
Men slutna ögon stänger inte ute skenet,
som bränner bort värmen från allt jag ser.
Vägen kransas av blänkande, vita bär,
söta eller sura endast i stunden.
Vad säger det om vägen,
annat än att den ingenstans bär?
Värmen får mig att frysa,
inifrån ut.
Känslan liknas närmast med att kliva ut i kylan,
eller på sätt och vis in i värmen,
in i hallen.
Nästan så, men med kroppen vänd ut och in.
När det väl kommer till kritan,
lyfter jag pennan från bordet,
men sällan rinner det något ur mig.
Jag brinner.
Hår, här och här.
En tår.