Språkspel

Den är bortkastad, denna oro, och den finns,
och givet ges alltid att all förtvivlan inte är av ondo.
Otäckt virvlar detta högst.

Stiltje.
Som ju är här,
är inget så stilla som allt i vår värld
när det rör sig överallt, alltid.
Så är jag.

Det ska finnas vetskap, tanke och beredskap,
alltid.
Jag behöver belägg för förenandet av allt,
men framför förenandet står rädslan för enhetens ensamhet.
Och ovisst mycket annat.

Om än det ena, än det andra,
in,
en omöjlig stapel.

Jag är nu tillräckligt arg för att vara ärlig.
Och jag ser.
Så nedrigt det enkelriktade föraktet är.
I intet, nu riktas, så förenklas allt.
Till det surrande färglösa, hejdlösa,
faller det egna och det varaktiga,
det saknade –
invid branden, livnärd,
ligger löftet om evigheten.

Krims, krams, trams.
Väger stackens varje strå,
verkligen lika mycket?