Hököga
Hejdlöst lever jag ihärdigt,
på så sätt på flykt, från och till,
att finna mig i att finnas till.
Bryter jag mig loss och ser,
håller det sig fast inom oss.
En evighet större än er andra,
evigt långt borta från mig.
Skämt åsido, för evigt, om än omöjligt,
får du inte glömma att klandra dina nycker.
Ensliga där de står -
utan upptakt, inget slut,
finns en enda upptäckt:
Att finnas under bromssträckan,
det är allt jag förmår.
Hur kan oförmåga och förmåga dela en i två?